Hemibland känns det som att jag inte kan andas
som att jag har fastnat i mig själv och inte kommer loss
känns som om mitt liv står och stampar på samma fläck och inte kommer någonstans
enda gången tyngden lyfts från mina axlar är när jag har Johan i närheten, för somehow lyckas han få bort det där molnet av tristess som tycks ha bosatt sig runt mig.
EDIT: jag har inte en susning om vem du är som kollar min blogg troget varje dag, trots att jag inte skrivit nåt på 4 månader, men tack ska du ha och keep on going :D
känns som om mitt liv står och stampar på samma fläck och inte kommer någonstans
enda gången tyngden lyfts från mina axlar är när jag har Johan i närheten, för somehow lyckas han få bort det där molnet av tristess som tycks ha bosatt sig runt mig.
EDIT: jag har inte en susning om vem du är som kollar min blogg troget varje dag, trots att jag inte skrivit nåt på 4 månader, men tack ska du ha och keep on going :D
Kommentarer
Trackback
