Life according to me

Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan offra (JA OFFRA!) hela sitt liv bara för att man vill ha barn så fort som möjligt.
Okej om man har gått ut gymnasiet, då har du ändå en grund att stå på sedan när barnet växt upp, du har en möjlighet att utbilda dig och bli det du vill.
Men dom tjejerna som inte är myndiga, inte har ett stabilt förhållande och ändå bestämmer sig för att behålla sitt barn när dom upptäcker att de är gravida, I don't get it.

Många av de tjejer jag ramlat över på nätet av en slump som bestämt sig för att behålla sitt barn har varit tillsammans inte ens ett år med sin pojkvän. Så sent som idag hittade jag en tjej från min hemort som är född 91, har varit tillsammans med sin kille i 6 månader och är fast besluten att behålla sitt barn :S
vad händer om förhållandet med killen spricker, vilket chansen är GIGANTISK att det gör?
när babylyckan tagit slut, vad händer om dom inte orkar ta sig igenom vardagen med en liten person att ha 100 % ansvar för?
Det är ju inte direkt som att ett barn är nåt man kan lämna bort när man känner att "nej nu vill jag ha lite privatliv och lugn och ro". Ett barn är något du har 100 % ansvar för, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året.

Sen spelar ju ekonomin in också. Är man inte myndig är chansen liten att få jobb, vilket innebär att den respektive måste jobba som en galning för att kunna försörja hela familjen.
Lägg då till det faktum att du som omyndig måste avbryta din ev utbildning för barnledighet.


Allt det jag räknat upp låter negativt, och är enligt mig negativt.
barn ska man enligt mig skaffa när man är vuxen, färdigutbildad och har ett stabilt förhållande sedan flera år.



(jag blev upprörd när jag hittade tjejen som nämns i texten, så jag kände mig tvungen att skriva av mig lite.
Allt det som står är mina åsikter, inga fakta eller nåt som bevisats vetenskapligt)